En Gourmets död

Av: Robet J Misch

Han dog med en svag doft av schalottenlök i sin andedräkt, en fläck av hollandässås på slipsen, ett drag av tillfredställelse på sina läppar... Och en aning gas i magen. Han for till himlen i någonting som liknade en gammaldags dyngkärra, som rullade fram över fält med majs, purjolök, kronärtskockor och färsk sparris, alla himmelskt i blomning på en gång och med smultron som kantblommor. Långt borta i fjärran utmärkte sig en grönblå kontur av vin, att här låg vingårdarna, medan kullen alldeles i förgrunden sjöd av liv med sina stora betande hjordar av svarta får. De förtjusande hönsen från Bresse och feta, vaggande Strassburger-gäss som bar på en lever för fet för bakdelen snattrade och trumpetade vid sidan av vägen. En mörkblå sjö på vänster sida hyste odlingar för staksill, tunga av rom. Brun forell och regnbågsforell klöv vattnet efter sin svävande flykt, medan humrar och kräftor kravlade omkring på den glimmande sjöbotten.

Skriken från måsarna ovanför skulle ha vänt hans öga mot Himlen om han inte redan varit i himlen. De snabba vingslagen från en orre hördes, när den slog ned invid en kull av vildgäss och koppargröna fasaner, som pickade vid sjöstranden. Dyngvagnen gnisslade till och stannade framför en lång baldakin. En portvakt klädd i himlens blå uniform hjälpte honom ner från vagnen och visade honom fram till entrén till den mest häpnadsväckande matsal han någonsin sett. Där fanns inga sammetssnören, ingen kö av väntande gäster, borden glittrade av lysande kristall, silver och vitt, vitt duktyg, värdarna i frack skålade med sina gäster i Dom Perignon cuvée, att döma av formen på flaskorna. En leende hovmästare, någonting man sällan ser utanför Paradiset, kom fram och visade honom ett utvalt bord. Han satte en meny i hans hand.

Till att börja med, ett urval av färsk Beluga-kaviar, gåslever, sniglar bourguignon, rökt skotsk lax, eller Quiche Lorraine. Därefter petite marmite, boula-boula eller dubbel consommé. Fiskrätterna innefattade pompano, benad staksill, blåforell, Doversjötunga eller sötvattenssköldpadda. Som huvudrätt önskade han fasan med vilt ris eller rapphönsgryta, en dubbel chateaubriand, Bresse-kyckling eller brizzola-stek? Sedan blandad grön sallad, chicoré och endive med Crème Chantilly. Dessert - kanske omelette flambée, jubileumskörsbär eller soufflé Grand Marnier. Svåra beslut - alla - men han träffade dem med mycket liten tvekan. När allt kom omkring hade alla sagt, att han var en gourmet. Dessutom, på höger sida av menyn, där priserna vanligtvis återfinnes, förekom endast en serie nollor. Detta var Himlen!

Le sommelier anlände, hans tjänstenyckel glittrade som guldflagorna i Danziger Goldwasser, här var valet svårare, ty här i Himlen var de bästa vinerna inte överstrukna. Han valde en Montrachet 28 som sällskap åt Pompano och en Grands Echézeaux 29 för att fukta Chateaubrianden. Den skotska laxen med just några stänk peppar från den två fot höga pepparkvarnen och små trekanter av delikat pumpernickel var inte av denna världen - uppenbarligen.

Härefter serverade den snabbe vaktmästaren den dubbla consommén. Han sträckte ut handen efter saltet och skakade rikligt i soppan. Plötsligt hördes sprakandet av en blixt och ett dån som av åska. Restaurangen förvann framför hans ögon. Hans stol förvandlades till en bänk, hans leende hovmästare till en allvarlig domare.

- Ni, började han, har gjort er skyldig till ett avskyvärt brott. Ni har strött salt i en dubbel consommé utan att ha smakat på den. Ni har begått en gourmets synd. Ni måste lida härför. Har Ni någonting att säga till ert försvar?

- Ingenting, jag har verkligen syndat, sade han med knappt hörbar röst.

- Jag dömer Eder härmed att vända tillbaka till jorden, till Helvetet på jorden, tills ni gör en gourmets bot och blir värdig!

Och blixten syntes åter och dånet av åskan hördes, och plötsligt var han tillbaka i sitt hem i New York. Ingen tittade upp när han kom in. Ingen lade det minsta märke till honom, varför han helt riktigt drog den slutsatsen, att han ej var något annat än en osynlig gengångare medveten om sina döttrar, medan dessa ej hade den ringaste kännedom om sin före-detta-faders närvaro.

Men vänta, vad hade de för sig? Mary och hennes fästman Lou satt på golvet på ena sidan av biblioteket, medan Kathy och hennes Will satt på andra sidan. Mellan dem stod hans vinlådor, innehållet i hans så länge ömt vårdade källare, dessa dyrbara flaskor, som han på ekorrvis gömt hela sitt liv att drickas av just de särskilt utsedda gästerna vid de särskilda tillfällen som aldrig kom. Mary sade just:

- Varför tar inte ni de där sex lådorna, så tar vi de här sex. Det tycker jag är rättvist, eftersom jag inte vet, vad det är för någonting. Jag önskar, att pappa hade köpt gin och vodka och förnuftiga ting i stället för de här fånigheterna. Vad i all världens namn är "Romanée Conti"? Låter italienskt.

Han rös till.

- Det är O.K för vår del,sade Kathy och Will, och Kathy tillade: - Och så delar vi upp de här udda flaskorna. Jag tar den här - det står Grand Fine Champagne. Det ser då verkligen inte ut som champagne. Och ni tar den här - det står någonting om Tokay Essence på den.

Han rös till igen, och kom ihåg de båda flaskorna, den sällsynta tappningen cognac 1899, och den andra, en äkta Tokay Essence, kejsar Frans Josefs bröllopspresent till George V och Mary. Så storartade var dessa, att det rätta tillfället att servera dem aldrig kom. Han dog utan att efterlämna ett testamente så att säga. Och nu månglades med dessa sällsyntheter som med vilket skräp som helst.

- Hör nu Kathy, här är någonting som kallas Chartreuse. Det är märkt med "Fransk originaltappning". Du kan ta den, så tar jag den här som är märkt Rainwater Madeira.

Hovmästaren hade sagt : - Helvetet på jorden. Det var det verkligen. Den där Madeiran - från Baltimore, en av originalflaskorna, var förlorad för alltid; chartreusen tillverkad före ordens utstötande, omöjlig att köpa, otrolig. Alltid för fin att dricka - sparades alltid. Och detta var det djävulska resultatet. Will, den hygglige Will, slog in flaskorna i söndagstidningens sidor med fastigheter till salu!

Rummet försvann plötsligt. Han befann sig i Marys och Lous nya våning. Det pågick en fest. Han hade ingen aning om hur många månader eller veckor det gått sedan den ohyggliga scenen i hans hem, han hade ingen möjlighet att få veta det. Det var det som var Helvetet.

Festen verkade mycket lyckad. Klockan var redan 2 på morgonen och ingen visade det minsta tecken på att vilja gå hem. I själva verket var just två äkta par på väg in. Han steg åt sidan, men insåg att han inte behövde göra det, eftersom en av nykomlingarna gick rakt igenom honom. Han såg Mary och Lou viska i ett hörn och skyndade sig dit för att lyssna i smyg.

- Jag säger ju älskling, att det inte finns en droppe bourbon i huset. Det finns en halva skotsk whisky och inte en droppe gin eller vodka. Vad s k a vi göra? Och Will torkade sin panna och såg verkligen olycklig ut. Han uppträdde inte alls som den lysande sofistikerade värden.

- Var inte ledsen, käraste, dom stannade för länge, det är hela historien. Men hör du, hur var det med pappas grejor. Du vet, de där gamla flaskorna?

- Älskling du är ett geni - dom är ändå för berusade för att märka det, och Lou rusade upp för trappan. I en garderob ovanför sommarskjortorna låg flaskorna med Rainwater Madeira och Tokay Essence. Lou rusade ner med dem och drog ur korken med en yvig gest. Gengångaren såg på frusen av skräck. Lou hällde en skvätt madeira i ett grogglas och tog en klunk, gjorde en grimas och spottade ut vad han fått i munnen. Sedan prövade han tokayern. Han tog en ordentlig portion i glaset, smakade på den och mumlade: - Usch! Sedan hällde han i krossad is och sträckte sig efter en flaska 7Up. Detta var för mycket. Gengångarens känslor började koka. Svärson eller inte - denne man var en barbar. Han brast ut i ett ohörbart skrik, sträckte ut sin kroppslösa arm och slog glaset ur vanhelgarens hand.

Genast sågs en blixt och hördes åskan mullra och ögonblicket därefter satt han åter på den Elyseiska restaurangen. Hovmästaren-domaren log: - Ni har verkligen sonat en gourmets brott. Bon appetit.

Vaktmästaren kom in med chateaubrianden precis. Flaskan med vinet från Echézaux var perfekt, salladen utsökt, salladsåsen pikant, osten smälte i munnen, soufflén var fyllig och ändå fuktig, kaffet starkt. Han ropade på le sommelier och beställde Tokay Essence.