Vad står det på etiketten?

Druvsort kontra ursprungsbeteckning

Varför står inte druvsort utsatt på etiketten på de flesta europeiska viner när man anger den på alla viner från Nya Världen?

Förenklat kan man säga att skillnaderna mellan Gamla Världen och Nya Världen ligger i komplexitet och mångfald. De gamla europeiska vinområdena har tusenåriga traditioner och en enorm skatt av druvor. Det är det som gör att det kanske är svårare att botanisera bland Europas viner men också enormt mycket mera givande.

Att sätta ut druvsorten som det allra viktigaste att kommunicera är något mycket nytt och Nya Världen och Europas gamla vinområden har totalt olika syn på saken. Italien är landet med flest druvsorter överhuvudtaget, men nästan ingen av alla dessa druvsorter hittar vi på etiketterna. Det står till exempel Chianti, Barolo, Valpolicella, Salice Salentino och så vidare, men mycket sällan en druvsort.

Gamla Världen har alltid definierat sina viner efter ursprungsområdet sedan tusentals år. Absolut inte druvsorten. Om vi tittar tillbaka i tiden, så ser vi att druvsorternas beteckningar alltid varit ganska relativa. I den smältdegel av druvsorter som Medelhavsländernas druvodlingsdistrikt utgjort, har druvplantor, sticklingar och t o m druvkärnor spritts fritt. Druvorna har ofta fått namn efter olika egenskaper som färg (t. ex. Vermentino, Negroamaro) och odlingsplats. Samma druva kunde också ha helt olika namn i olika områden. 

Missförstånd och dialekter har gett upphov till en mängd synonymer så att samma druva hetat olika på olika platser, t.ex. Brunello, Morellino och Prugnolo som alla i själva verket är Sangiovese. Och tvärt om, fick en del druvor samma namn för att vinerna blev ungefär likadana (t. ex. Malvasia). Vinodlingens mångtusenåriga historia har också gjort att böndernas urval skapat varieteter speciellt lämpade för varje region. Så har druvsorterna, speciellt i Italien och Frankrike, kommit att intimt förknippas med ett begränsat område. Tänk bara på Pinot Noir i Bourgogne och Verdicchio i Le Marche. Med tanke på att ampelografin (bestämning av druvsorter) är en ganska modern vetenskap är det lätt att förstå vilken röra som alla dessa druvnamn måste ha ställt till med. Med detta i minnet är det lätt att förstå att ursprunget ansetts vara avgörande för druvornas egenskaper och därmed vinets kvalitet i hela den Gamla Världens vinodlingsområden.

Nya Världen däremot, som började producera vin i stor skala först i mitten av nittonhundratalet, hade inga traditioner, inga vinområden eller ännu mindre vinstilar att falla tillbaka på. Så vad var mer naturligt än att ta sig en ordentlig titt på Europas mest kända vinområden och helt enkelt ta efter dem genom att importera de mest kända, mest karakteristiska och mest lättodlade druvorna från Frankrike. Det blev en handfull sorter: Cabernet Sauvignon, Merlot, Syrah, Chardonnay och Sauvignon Blanc. Dessa druvor blev grundstommen i hela Nya Världens vinodling. Så småningom gav man sig på andra lite mer krävande druvor som t ex Pinot Noir och Riesling. Vad skulle man då skriva på etiketterna? Knappast Californien som ingen förknippade med vin på den tiden. För att på något sätt berätta vilken förebild maninspirerats av  började odlaren använda namn som White Chablis, Red Burgundy och Red Claret för att på så sätt rida på framgången av kända vinregioners tusenåriga traditioner. Dessa namn förbjöds senare eftersom de inte hade ett dugg att göra med regionerna Chablis, Bourgogne och Bordeaux. Det blev istället druvsorten och en mängd endruvsviner som omvärlden fick se. De var lätta att känna igen och lätta att komma ihåg namnet på (bara några druvnamn). Det här var säkerligen en av de viktigaste förutsättningarna för den succé många av t.ex. Australiens viner fick.